Vilja av stål – 3 tips

Hej!
Mina barn har en vilja av stål, speciellt en av dem. Det har väl alla barn kanske du tänker nu. Absolut, men jag kan meddela att det finns olika starkt stål. Min yngsta dotter som nyligen fyllt 4 år, hennes stål är av det starkare slaget Drivet och tempot den lilla loppan går inte av för hackor. Undra var/vem hon fått det ifrån?

Det är ju inget fel med ett stark driv och att vilja mycket. Tvärt om. Men att hanterar viljan, det kan ibland vara svårt, både för en själv och för omvärlden. Någon mer som känner igen sig? Att inte bli besviken (och arg) när det inte går som en tänkt sig, att kanske inte ha så höga förväntningar utan istället ta saker lite mer som de kommer. Men hur? Jag försöker följa dessa tips när det känns svårt och utmanande.

1. Välj dina strider
Med barnen försöker jag välja vilka strider jag tar, och resten väljer jag att acceptera och släppa igenom. Min erfarenhet säger att det ändå inte riktigt funkar att sätta hårt mot hårt och rätt ofta så är det faktiskt inte så viktigt att göra på ”rätt” sätt (dvs. så som man ”ska”). Detta får jag dock påminna mig själv om FLERA gånger om dagen. Samma princip gäller även i andra möten och relationer. Vad är värt att lägga energi på och vad kan helt enkelt passera? Acceptans var det ja.

2. Utforska drivkraften
Hos barnen finns det rätt ofta en drivkraft bakom viljan, och den kan vara svår att upptäcka och många gånger är den helt ologisk för den vuxna hjärnan. Vad är det som är så viktigt med att stolen ska stå på ett speciellt sätt eller hur maten ligger på tallriken? Så jag har börjat fråga just det. Varför vill du att stolen ska stå på just den platsen? Svaret är givetvis inte samma två dagar i rad (igen ologiskt och kanske till och med lite frustrerande för den vuxna hjärnan). Men, när nyfikenheten tar irritationens plats blir det en mycket trevligare matstund. 

3. Gör en pudel
När inget av ovan fungerat och konflikten är ett faktum. Kapitulera. Lägg dig platt och be om ursäkt (ja, oavsett om du tycker du gjort något fel eller inte). Var den större personen som tar sig förbi sitt ego och går vidare, den person som släpper taget om frustrationen och närmar sig en lösning istället för fortsatt kamp.

Hur hantera du viljestarka människor, vuxna som barn? Vilket är ditt bästa tips?

Vi hörs! / Nellie – inte bara yogi, jag är också mamma